Ett bildspel med talande bilder

Primo Levi vittnar!

 En droppe

 

De första uppgifterna om nazisternas förintelseläger började spridas det minnesvärda året 1942. Det var vaga men ändå samstämmiga uppgifter, och de beskrev en massaker av så omfattande proportioner, så överdriven grymhet och så invecklade orsaker att folk tenderade att avfärda dem därför att de helt enkelt var ofattbara.

Detta avfärdande förutsågs faktiskt långt i förväg av förövarna själva; många överlevande, bland andra Simon Wiesenthal, minns att SS-soldaterna roade sig med att cyniskt varna fångarna: ”Hur detta krig än slutar, har vi i alla fall vunnit kriget mot er; ingen av er kommer att finnas kvar för att vittna, men även om någon skulle komma undan, skulle världen inte tro på honom. Det kommer kanske förekomma misstankar, diskussioner, historisk forskning, men ingen kommer att vara säker, för vi kommer att förstöra bevisen för er. Och även om något bevis skulle finnas kvar och någon av er överleva, kommer folk att säga att det som ni berättar är alltför ohyggligt för att vara trovärdigt: de kommer att säga att det är den allierade propagandans överdrifter, och de kommer att tro på oss som kommer att förneka allt, och inte på er. Förintelselägrens historia kommer att dikteras av oss.”
Just denna tanke, att "även om vi berättade om det, skulle vi inte bli trodda", dök underligt upp i de förtvivlade fångarnas nattliga drömmar. Nästan alla överlevande har muntligt eller i minnesanteckningar berättat om en ofta återkommande dröm som de hade under nätterna i fångenskap, med olika detaljer men överensstämmande till sin helhet: de har kommit tillbaka hem, de känner lättnad och berättar inlevelsefullt för någon som står de nära om det lidande de utstått, och de blir inte trodda. Ingen lyssnar ens på dem. I den oftast förekommande (och grymmaste) varianten vänder lyssnaren ryggen till och går tyst därifrån. Det är viktigt att understryka att båda parter, både offren och förtryckarna, var fullt medvetna om att det som hände i lägren var ofattbart och därmed också omöjligt att tro på: och inte bara i lägren, utan också i gettona, bakom östfronten, på polisstationer och i hemmen för mentalt funktionshindrade.

 

 

 

 

 

 

I grumliga vatten

Hannah Arendt om Eichmann

Hannah Arendt berättar att " innan Eichmann gick in i partiet och SS hade han bevisat att han trivdes i föreningssammanhang. Den 8 maj 1945, den officiella dagen för Tysklands nederlag, var viktig för honom, huvudsakligen därför att det då stod klart för honom att han i det följande inte skulle kunna tillhöra något kollektiv. Han berättar i de ingående polisförhören under rättegången i Jerusalem:
 "Jag insåg att jag skulle få leva ett svårt individuellt liv utan ledare, jag skulle inte få direktiv av någon, några order och befallningar skulle inte längre riktas till mig och några tillämpnings föreskrifter skulle inte längre finnas att rätta sig efter. Kort sagt ett helt nytt, okänt liv låg framför mig."            

I mörker